Jördnötshändelsen
Här kommer ett långt inlägg om Tintins jordnötsolycka.
Det är skrivet "till" Tintin eftersom jag kopierat det från ett dokument jag har där jag skriver ner, till henne, saker ur hennes vardag. Så varsågoda och läs.... det är långt... :-)
Det har varit en turbulent månad kan man säga. Eller rättare sagt förra helgen. Det började på fredagen då vi skulle till ögonläkaren på morgonen. Väl där gick det sådär med undersökningarna. Du ville inte alls titta in i maskinerna men de fick ut lite resultat som visade på att du är närsynt och behöver glasögon.
Vi åkte då till Trosa optik för att kolla in glasögon och det tyckte du var kul. När jag stod vid disken så passade du på att utforska fikabordet som fanns i butiken. Kaffe, sockerskål och bjudfat med nötter och russin. Du försåg dig med sockerbitar och nötter. När vi gick ut hade du även några nötter i handen. Vi gick till bilen för att åka hem och då satte du i halsen, rejält, så att du hostade säkert 5 minuter och började gråta. Jag antog att du satt i halsen rejält och hostat sönder dig och att halsen ömmade. Du ville åka hem och vila och grät i bilresan hem. Väl hemma somnade du ganska på en gång, du var rosslig och ”tät” i andningen men det lugnade sig när du vilade. Du hostade även en hel del.
Jag åkte till Apoteket för att köpa hostmedicin och Simon passade dig. När jag kom hem kräktes du precis och du gjorde det lite senare också. Du var trött och gnällig. Sedan somnade du till slut en sväng och jag for mot jobbet och Fredrik kom hem. Då när du vaknade var du mycket mera rosslig och hade svårt att andas. Det var bara för mig att åka hem igen och så åkte vill till Nyköping. De har ingen barnmottagning där så vi fick åka till Åsidans Vårdcentral.
Vi drog hela händelseförloppet och berättade att du tidigare visat tendenser till förkylningsastma men att du inte medicinerat för du har aldrig varit påverkad av det. Bara omgivningen som reagerat på din andning.
De gav dig ventolin att andas in och även kortison och du blev bättre, om än inte bra, och vi åkte hem. Du somnade direkt hemma och sov till 04.30 då du vaknade nedkissad.
Då var du jättetät i andningen men inte rosslig och under morgondagen blev du mer och mer rosslig och vi insåg att vi var tvungna att åka in igen. Ditt humör var påverkat och du orkade inte vara pigg och glad mer än några korta stunder innan du blev gnällig, ledsen och trött igen. Du fick andas ventolin igen och än en gång fick vi hålla fast dig. Det var hemskt och du skrek och grät högt och sprattlade, men samtidigt var du trött och påverkad av detta. Men vi var tvungna att hålla i dig. Sedan sov du 1.5 timme på mig och Fredrik (vi byttes av) innan du fick en ventolinomgång till och vi kunde åka hem.
Denna gång hjälpte inte ventolinen lika bra som dagen innan, men du var piggare och pratade i bilen. Du ville ha pizza, inte hamburgare! Pizza skulle det vara och inte pizza hemma utan ute på restaurang. Vi åt på pizzerian i Vagnhärad men du orkade inte mycket. Vi kom hem vid 17 men redan vid 19 var du sämre igen och började få feber. Vi insåg att vi behövde hjälp för natten, för tänk om det skulle fortsätta så här?
Ringde till Åsidan igen och eftersom vi redan fått hjälp av dem flera gånger men det bevisligen inte hjälpt sa de att vi skulle åka till Eskilstuna sjukhus så du kunde bli inskriven där. Vi gav dig en alvedon-supp och Örjan hämtade Hanna och Simon och så åkte vi.
Vid 21 var vi framme i Eskilstuna och skrevs in på akuten. Vi berättade hela händelseförloppet igen och du fick Ventolin vid 22 ungefär. Det är oftast jag som får hålla dig, hårt, och så lutade jag min kind mot din och viskar i ditt öra. Jag ställde frågor om mormor, pappa, farmor osv. eller så räknade jag. Ventolinen hjälpte inte mycket och du bara bad om att få sova hela tiden. Febern var 39.4 och syresättningen 90%.
Vid 23.30 ungefär fick du Ventolin igen men den hjälpte inte heller så läkaren kommer och säger att du ska skrivas in på barnavdelningen och få Ventolin var fjärde timme tills det vänder. Vid 01 kommer vi upp på avdelningen och får eget rum. Vi packar upp, du är vaken och relativt pigg, men vill sova. Sköterskorna frågar om du vill ha glass, vilket du vill, men du äter inte mycket av den. En av sköterskorna läste journalanteckningarna, frågade om jordnöten och vi berättade att du satt i halsen. Hon frågade då om du röntgats, vilket du inte hade, och hon sa då spontant att du hade något i lungorna och sprang iväg till doktorn. Det visade sig att han missförstått oss och trott att du fått jordnötter efter du blivit dålig!
Nu drog det igång ordentligt och 02.00 var vi nere på röntgen. Du var trött och gnällig, allt du ville var att få sova. Du somnade överallt bara det blev lugnt och gärna om vi buffade dig. Mitt i allt kaos var det buffning du ville ha för att bli lugn. ”Jag vill sova”, var det du sa mest under natten och du väcktes ofta.
Både vanlig röntgen och skiktröntgen blev det och vid 03.30 är det bestämt att du ska opereras på Eskilstuna sjukhus. De var på väg att skicka dig till Astrid Lindgrens sjukhus i Stockholm, men du var för påverkad av detta och blev sämre så fort att de inte vågade riskera bilfärden på 1.5 timme dit! Vid ungefär 02.30 och 03.30 får du panodil och ipren-suppar för att få ner febern som stiger.
Vi hann somna allihopa mellan alla turer in i vårt rum för vi var så trötta. Du ligger i en ”juniorsäng” och jag och Fredrik delar en 90-säng. Läkaren var förvånad att han väckte oss när han kom in för att säga att det var beslutat om operation direkt.
När vi åker ner till operation vid 04 har du 40.5 i feber och är trött och gnällig och vill bara sova. Jag kläs i gröna kläder, får en nätmössa och följer dig fram tills du får narkos. Du ligger och tittar dig trött omkring, du får bokmärken för att du är duktig och tittar lite på dem. 04.45 går vi upp till avdelningen och somnar direkt. 05.15 väcks vi och får veta att operationen gått bra, de har i din högra lunga tagit bort en liten bit jordnöt som satt där. Det hade börjat bildas var runt den och du är ”riktigt ful” i lungorna som de säger. En kraftig lunginflammation har du. Överläkaren jag pratade med i telefon hade varit med på operationen och var förvånad att nöten suttit i lungan så kort tid eftersom det redan bildats var. Han var även upprörd över att det funnits jordnötter framme hos optikern.
Du är på IVA och när vi kommer ner hör vi dig direkt och går till ditt rum på en gång utan att behöva fråga var du ligger. Du är törstig och ropar efter vatten, men får inget. Sköterskan där nere tyckte jag inte om. Hon var ”gammalmodig” och inte alls ”vänlig”, hon gör ju självklart sitt arbete men lite medmänsklighet hade inte varit fel.
Jag ger dig vatten på två ”tussar” och blöter dina torra läppar. Frågar sedan om jag ska buffa dig, vilket du vill, och du somnar igen. Din syresättning ligger nu över 90%, men du måste andas syrgas vilket du inte vill även om det bara är från en slang som ligger framför ditt ansikte. När du somnat går vi till anhörigrummet, det finns en kaffemaskin där och jag sätter på kaffe. Fredrik lägger sig i sängen där och jag lägger mig i soffan… och vi somnar direkt. Vaknar 07 av att sköterskan kommer in och säger att du är vaken igen. Jag tar med en kopp kaffe och går till ditt rum. Nu är det en annan person som möter mig, du är pigg igen. Vi ligger bredvid varandra och myser en stund i sängen. Sedan är gamla vanliga Tintin tillbaka! Du får rita och plockar med allt, vill inte ha slangen in i handen där du får näringslösning nu. Vid 09 hoppar du i sängen och IVA har informerat läkarna på barnavdelningen om din ”status” och de säger att du kan skrivas ut och komma upp dit direkt eftersom du verkar så pigg. Fredrik väcks vid denna tid ungefär, han fick ”sovmorgon” – sova 3 timmar… Vid 11 kommer morfar och Karin och hälsar på och då springer du omkring i korridorerna, äter lite glass och pratar på som attan. Det går inte att föreställa sig att du bara för några timmar sedan var helt utslagen och jättedålig.
Efter de åkt äter vi lunch, du får andas ventolin och Fredrik håller dig för första gången. Det är inte kul att behöva göra det och du skriker att du inte vill. Vid 15 åker Fredrik hem och det är bara vi kvar. Jag lyckas få dig att vila en stund, så vi sover ca 45 minuter på eftermiddagen. Vid 17 kommer moster förbi och vi umgås i korridorerna. Har lånat en vagn på avdelningen och du sitter i den och vill även dra den. Går förbi röntgenavdelningen och du trycker förstås på klockan så jag får stå där och vänta tills de öppnar för att förklara att vi inget vill J.
Moster är med när du får medicinen på kvällen. Vi är i lekrummet och jag säger att snart ska du ta medicin och sen kan vi leka igen. Du börjar gråta och säger att du inte vill ha medicin, men går iväg själv till rummet samtidigt som du upprepar att du inte vill ha medicin och att du vill leka sen. Du trycker själv i medicinen i andningsmaskinen och tar slangen och håller den mot munnen samtidigt som du gråter. Lilla skruttan.
Du äter lite middag och sedan får du välling vid 19 och så snor du runt i sängen innan vi till slut somnar vid 20. Vi håller varandra i handen. Sköterskorna kom och sa att det var fikadags vid 19… på en barnavdelning?! Jag tycker ju att i alla fall små barn ska sova eller vara på väg mot sängen vid den tiden.
Var fjärde timme hela natten kommer sköterskorna in och ger dig penicillin i handen och så får du andas ventolin. Det går bättre och bättre, även om du gråter och säger att du inte vill ha medicin behöver vi inte hålla fast dig. Uppe på avdelningen är det ingen mask du andas i utan ett rör som ”luften” kommer ut ur.
Du vaknar vid 07 igen på morgonen och är alldeles pigg och alert. Hela dagen är du som en dopad iller och börjar trotsa rejält. Antagligen både för att det är dags för trotsåldern men även för att du varit ”inlåst” så länge. Du börjar spotta på golvet, kasta mat och leksaker på golvet. För att vi ska få åka hem måste du kunna ta medicin hemma och vid 14 ska överläkaren komma och visa hur det fungerar.
Vi ska gå ner innan och hämta ut medicinen på apoteket, du har hämtat en tygväska på lekavdelningen och har den på armen. Vi står utanför rummet, i korridoren, och jag kommer på att jag måste hämta plånboken. Jag går in på rummet, hämtar plånboken, kommer ut och du är borta! Ingen Tintin i korridoren och jag ropar på dig. Vi bor ganska nära hissarna så jag går dit, inget barn. Men det låter som att hissarna rör på sig – har du tagit hissen själv? Jag tittar tillbaka i korridoren men du är inte där och jag beslutar att ta hissen ner och titta ut på varje avdelning för att se om du är där och ropar ditt namn. Men inget barn.
Kommer ner i entrén och går till receptionen och talar om att jag tappat bort dig. Förklarar hur du ser ut (du har rosa tröja och röda byxor du satt på dig själv – ut och in och bak och fram). De ska kontakta vakten och jag ger mig tillbaka till avdelningen för att tala om att du är borta. När jag klivit ut ur hissarna och går in i korridoren står du där och pratar med en sköterska. Jag förklarar kort att jag trodde jag tappat bort dig och sköterskan säger att du sagt att mamma är på apoteket
. Du hade gått till lekavdelningen för att hämta en stor illgul plastväska som jag skulle ha, för självklart måste mamma ha en väska när hon går till apoteket. Och det hade jag!
Inne på apoteket var det full fart på dig och du plockade med det mesta så jag missade när vårt nummer kom upp så vi fick vänta lite extra. Men till slut, efter ett paket tuggummi och en barntandkräm (som vi för övrigt glömde i väskan du lånat på barnavdelningen) som inhandlades så var vi uppe på avdelningen igen.
Jag var nu väldigt trött på att vara på sjukhuset och du sög musten ur mig eftersom du är så intensiv och trotsig. Vill hem. Allt hänger på att du ska kunna andas 5 andetag i ”tuben” som vi fått ut. Du vill inte och vägrar helt. Gråter, skriker, håller ihop munnen. Läkaren säger att hon ska gå ut en sväng och vi ska få prova ifred. Du vägrar och säger att du vill åka hem. Jag blir förtvivlad och ser framför mig att vi måste stanna ett dygn till på sjukhus. När läkaren kommer tillbaka går det fortfarande inte utan vi måste prova med masken som finns med för små barn och jag måste hålla fast dig som tidigare och tvinga dig att andas. Läkaren ser nog min förtvivlan och säger att om vi klarar detta hemma, och om pappan är hemma morgon och kväll (då du ska få medicinen) så får vi åka. Jag ljuger lite och säger att Fredrik har flextid och att han är hemma på morgon och kväll så vi får packa ihop och åka hem.
Det var härligt att komma hem och du är som vanligt. På torsdagen går du till dagis och det gick bara bra. Att ta medicinen hemma är inga problem, även om du första kvällen höll om dig och sa "pappa inte hålla fast mig", och ändå är det oftast jag som hållt i dig.
